![[info]](http://l-stat.livejournal.com/img/userinfo.gif){kind=small}
: En gammal man i kafeterian frågade mig, vad alla dessa konstiga människor gjorde
Så var jag då tillbaka från Danmark. Tim kunde inte komma, inte någon annan heller. För första gången sen år 2000 var jag där ensam, mer ensam än till och med den gången. Men det är också den enda beröringspunkten J-popcon anno 2000 har med årgången 2007. Saker och ting var i stort sett som förra året, bara ännu lite större – så stort att man inte längre kunde hålla sig med sovsalar och cosplayen hade förlagts i en annan del av Köpenhamn dit cosplayare och publik bussades i flera årgångar. Konventsdrift på industriell skala.
Att åka buss över halva stan kunde jag inte med, inte efter resan ned och med min nyss övervunna feber. Så "gik jeg glip af" ett av huvudarrangemangen, som mitt i alla pinsamheter ändå kan vara riktigt uppfriskande. För cosplaya, det kan danskarna. De klär inte ut sig till Zelda, Guilty gear eller Final fantasy. Danskarna föredrar, helt i enlighet med min uppfattning om deras folklynne, att i grupp travestera den absoluta mainstreamen inom manga och animé. Och så ska det ju vara. Hellre flera Tokyo mew mew-ekipage en parade än horder av Yunor, Sephiroter och Malice Misärer. Och även på Valby folkets hus fick man sig gott om cosplay till livs, även om de äkta cosplayarna drunknade i vad som bara kan kallas för "semi-cosplay": finniga tonårskillar i kattöron, fjuniga tonårskillar i läderrockar, gotiska lolitor och så fan och hans moster i Naruto-pannband. Dessa massproducerade pannband fanns förstås till försäljning, så nästa år blir det säkert dubbelt upp. Ja, detta är förstås också välbekant från de senaste årens svenska konvent. Men i och med att cosplayuppvisningen hölls i norra Köpenhamn valde jag att avstå, för när de hölls i konventslokalerna kunde man i alla fall smita ut till kafeterian när trängseln blev för stor eller uppvisningarna för pinsamma. På väggen med förslag på förbättringar från besökarna såg jag önskemålet att de skulle låta 13-åringarna cosplaya också. Jag kan gott förstå att man inte vill uppmuntra till så tunga missbruk i så låga åldrar, men glinen har ju gjort riktigt bra ifrån sig på tidigare J-popcon. Kanske funkar det i målsmans sällskap?
Eftersom jag kom först på lördag förmiddag missade jag fredagens karaoke, som anordnades av ett erfaret gäng från Nederländerna. Också på lördagkvällen missade jag det, men jag hann kasta en hastig titt på låtlistan. Repertoaren påminde en del om när Raison d'être anordnar karaoke i Täby – kul för den som gillar män i peruk och nätstrumpor. Kul var det inte heller att höra hur två danska småtjejer gnällde fram något anonymt ledmotiv samtidigt som några rock- och fjun-killar stod och brummade i ett hörn, oberörda av att någon försökte sjunga, samtidigt som någon utanför klinkade på ett piano, oberörd av att någon i rummet intill försökte sjunga. Fast det var ju mest försök, inte sång.
I och med att J-popcon har vuxit över alla bräddar hade man nu uppnått tillräckligt stor dragningskraft för att dra till sig några riktiga dragplåster: herrar Sadamoto och Yamaga från Gainax, samt en producent från Yomiuri-TV. Säkerligen hade Japans entusiastiske minister i Köpenhamn också dragit sitt strå till stacken. Den starkast lysande stjärnan var definitivt Yamaga; öppen, slängd i käften och verserad. Sadamoto var den tysta konstnärstypen. Producent Suwa hade ett föredrag i Powerpoint som han säkert använder överallt. Föredraget torde ha klarat sig utmärkt utan hans hjälp. Det enda riktigt spännande han hade att visa upp var en väckarklocka som han fått av Akira Kamiya, där Kenshiro (Hokuto no Ken), Ryô Saeba (Cityhunter) och Kinnikuman alla försöker väcka honom:
Kenshiro: "Du är redan vaken!"
Saeba: "Morgonstånd har guld i mund! Mokkori mokkori mokkori!"
Yamaga och Sadamoto från Gainax försökte så gott de kunde att svara på alla mer eller mindre insatta frågor om Evangelion. Sadamoto har gjort figurdesignen, medan Yamaga faktiskt bara är producent, så att i Hideaki Annos ställe svara på de mest djuplodande och mest ytliga frågor om verket var inte lätt, men de höll god min i elakt spel hela tiden. Roligare hade varit om fansen faktiskt i förväg hade tagit reda på vilka verk som de var inblandade i, och på vilket sätt. Det dråpligaste ögonblicket var då en ung man frågade om en EVA-manga som Sadamoto inte hade tecknat, vilket varken Yamaga eller Sadamoto själv hade hört talas om. Någon annan i publiken flikade in titeln. De kom fram till att det var ett dôjinshi. Vilket slags dôjinshi det var tror jag att jag själv kan lista ut. Sadamoto verkade inte helt förtjust i dôjinshitecknare, medan Yamaga faktiskt tyckte att fansubbar var en bra grej, även om han inte vågade säga sånt högt.
Sovsalarna lyste alltså med sin frånvaro, vilket jag inte hade sett någonstans på hemsidan. Jag tog in på hotellet i Valby. I vanliga fall skulle jag aldrig betala tusen kronor för ett sånt rum, men en kombination av nöd och lättja gjorde att jag kände mig tvungen, även om jag på kvällen fick så tråkigt att jag nog hellre hade åkt hem än övernattat. Det är inte längre roligt att gå på konvent, om man själv är tio eller femton år äldre än den genomsnittliga besökaren.
Åsynen av alla dessa ungdomar, berusade bara på ren samvaro i kombination med tonåringars förmåga att göra det mesta av tråkigheten, fick mig bara att tappa hoppet på otakusläktet. Gammelotakun Yamaga ingav viss inspiration, men det spolierades till stor del av den okunniga och tölpiga publiken. Jag höll mig för att ställa några frågor. Så gör jag ofta när jag är omgiven av jönsar, för att åtminstone slippa bli sammanblandad med dem. Vad som fick mig på bättre humör var att se Otaku no video igen, direkt efter Genshiken. Men helt typiskt var vi ungefär tre personer i publiken, för de unga manganördarna var mer intresserade av annat än att glo på gammal animé om manganördar.
Filmvisningarna var, som de alltid varit på J-popcon, en sorg. Allt som visades var dvd:er på redan välkända serier. Den enda egentliga ljuspunkten utgjordes av den Gainaxkavalkad man satt ihop med anledningen av de prominenta gästerna från Japan. Men bortsett från alla fina Gainaxrullar som var och en har sett åtskilliga gånger fanns det ingenting som stod ut på schemat – faktum är att det var betydligt sämre än förra året. Jag slank in och tittade ett tag på Ergo proxy, en riktigt blek cyberpunkserie. För varje element i serien som ens hade en tillstymmelse vett i sig fanns minst en klyscha och en sentimental detalj som enbart tjänade till att hålla kvar den uttråkade tittaren. Grundhistorien hade inget eget att komma med, så man fick gödsla med små gimmickar för att allt inte skulle bli lika grått och trist som bakgrunderna i serien. Om man nu inte råkar heta Masamune Shirow ska man nog hellre satsa på fotbollsserier än cyberpunk. Eller åtminstone måste man försöka nå upp till en pseudofilosofisk nivå, vilket författarna till Ergo proxi inte har gjort. Förmodligen är den gjord av Gonzo.
Lika meningslös var Yomiuriproducenten Suwas senaste verk – Kekkaishi. Serien kommer säkert att gå bra, den går ju i primetime. Förmodligen blir den också stor i Danmark vad det lider, så på J-popcon 2008 eller 2009 kommer vi säkert att få se killar och tjejer i hakama som skriker "Urusai!" och ritar fyrkanter i luften. Det är sådant som går hem i hela världen, massproducerade serier om en stökig tonårskille som har lika mycket vett som en hundvalp och en typisk tonårstjej som ska föreställa den vuxnare av de två. Rör om i konceptet så har du en hit, helt oförtjänt. Och du behöver inte hitta på det själv, det är bara att köpa en rättighet från Shonen Sunday.
Märkligt nog frodas bland nordisk japanintresserad ungdom bara de skummaste avarterna av otakukultur. Det är gothloli för hela slanten, alla ska ha diadem med kattöron och på konventet gick massor av folk runt med kramdjur. Ända sedan de första gångerna har danskor gått runt med konstiga dockor som de byter kläder och fixar håret på, och jag misstänker att anhängarna till denna subkultur till nästan hundra procent också lyssnar på j-rock. Lyckligtvis slipper man åtminstone amatörmässiga danska j-rockband, än så länge. Men dockbärarna är inte de enda – det var gott om killar och tjejer som dagar i sträck bar runt på Pokemon och Chocobo och annat i plysch. Varför ser man ingen bygga plastmodeller? Var är killen som med skalpellexpertis klär av en färdiggjuten modellfigur?
Till sist återstod bara att titta på film. Lyckligtvis gick Gunbuster i en av biograferna. Det är en fantastisk film, som jag inte har sett sen någon gång kring sekelskiftet, i Huddinge. Den är lika bra som den var då, och att nu faktiskt ha sett Ace o nerae tillför en extra dimension. Det är ofta som vi glömmer, att Gainax fram till Evangelion, eller fram till Karekano, eller för vissa fram till FLCL, var studion som aldrig kunde göra fel. Alla deras produktioner blev så helgjutna. Efter så många år med post-EVA-Gainax är det så lätt att glömma att de en gång inte alls var en ojämn studio, en blind höna som hittar ett korn bland alla maid-serier. Ofta glöms det bort att de var stora redan före Evangelion. Och genomgående bra. Vem kan komma på en dålig animé från Gainax före EVA?
Dock blir jag lite förstämd av Gunbuster, den är så djup, ett så komplett verk. Den är min Evangelion. Efter att den tagit slut lämnade jag det syrefattiga rummet och gick till hotellet. Klockan var tolv på natten och jag skulle inte ha klarat av Gunbuster 2 också. När jag kom till mitt rum såg jag att jag fått ett rökfritt rum. Danskjävlar! Men jag ringde ned till nattportieren och han sa att jag kunde komma och hämta ett askfat till rummet om jag bara skulle röka några cigg. Så vissa saker förändras inte. Sen satt jag på hotellrummet och tittade på teve, rökte och drack julebryg, och ångrade mitt besök på ett andefattigt danskt konvent.
Så var jag då tillbaka från Danmark. Tim kunde inte komma, inte någon annan heller. För första gången sen år 2000 var jag där ensam, mer ensam än till och med den gången. Men det är också den enda beröringspunkten J-popcon anno 2000 har med årgången 2007. Saker och ting var i stort sett som förra året, bara ännu lite större – så stort att man inte längre kunde hålla sig med sovsalar och cosplayen hade förlagts i en annan del av Köpenhamn dit cosplayare och publik bussades i flera årgångar. Konventsdrift på industriell skala.
Att åka buss över halva stan kunde jag inte med, inte efter resan ned och med min nyss övervunna feber. Så "gik jeg glip af" ett av huvudarrangemangen, som mitt i alla pinsamheter ändå kan vara riktigt uppfriskande. För cosplaya, det kan danskarna. De klär inte ut sig till Zelda, Guilty gear eller Final fantasy. Danskarna föredrar, helt i enlighet med min uppfattning om deras folklynne, att i grupp travestera den absoluta mainstreamen inom manga och animé. Och så ska det ju vara. Hellre flera Tokyo mew mew-ekipage en parade än horder av Yunor, Sephiroter och Malice Misärer. Och även på Valby folkets hus fick man sig gott om cosplay till livs, även om de äkta cosplayarna drunknade i vad som bara kan kallas för "semi-cosplay": finniga tonårskillar i kattöron, fjuniga tonårskillar i läderrockar, gotiska lolitor och så fan och hans moster i Naruto-pannband. Dessa massproducerade pannband fanns förstås till försäljning, så nästa år blir det säkert dubbelt upp. Ja, detta är förstås också välbekant från de senaste årens svenska konvent. Men i och med att cosplayuppvisningen hölls i norra Köpenhamn valde jag att avstå, för när de hölls i konventslokalerna kunde man i alla fall smita ut till kafeterian när trängseln blev för stor eller uppvisningarna för pinsamma. På väggen med förslag på förbättringar från besökarna såg jag önskemålet att de skulle låta 13-åringarna cosplaya också. Jag kan gott förstå att man inte vill uppmuntra till så tunga missbruk i så låga åldrar, men glinen har ju gjort riktigt bra ifrån sig på tidigare J-popcon. Kanske funkar det i målsmans sällskap?
Eftersom jag kom först på lördag förmiddag missade jag fredagens karaoke, som anordnades av ett erfaret gäng från Nederländerna. Också på lördagkvällen missade jag det, men jag hann kasta en hastig titt på låtlistan. Repertoaren påminde en del om när Raison d'être anordnar karaoke i Täby – kul för den som gillar män i peruk och nätstrumpor. Kul var det inte heller att höra hur två danska småtjejer gnällde fram något anonymt ledmotiv samtidigt som några rock- och fjun-killar stod och brummade i ett hörn, oberörda av att någon försökte sjunga, samtidigt som någon utanför klinkade på ett piano, oberörd av att någon i rummet intill försökte sjunga. Fast det var ju mest försök, inte sång.
I och med att J-popcon har vuxit över alla bräddar hade man nu uppnått tillräckligt stor dragningskraft för att dra till sig några riktiga dragplåster: herrar Sadamoto och Yamaga från Gainax, samt en producent från Yomiuri-TV. Säkerligen hade Japans entusiastiske minister i Köpenhamn också dragit sitt strå till stacken. Den starkast lysande stjärnan var definitivt Yamaga; öppen, slängd i käften och verserad. Sadamoto var den tysta konstnärstypen. Producent Suwa hade ett föredrag i Powerpoint som han säkert använder överallt. Föredraget torde ha klarat sig utmärkt utan hans hjälp. Det enda riktigt spännande han hade att visa upp var en väckarklocka som han fått av Akira Kamiya, där Kenshiro (Hokuto no Ken), Ryô Saeba (Cityhunter) och Kinnikuman alla försöker väcka honom:
Kenshiro: "Du är redan vaken!"
Saeba: "Morgonstånd har guld i mund! Mokkori mokkori mokkori!"
Yamaga och Sadamoto från Gainax försökte så gott de kunde att svara på alla mer eller mindre insatta frågor om Evangelion. Sadamoto har gjort figurdesignen, medan Yamaga faktiskt bara är producent, så att i Hideaki Annos ställe svara på de mest djuplodande och mest ytliga frågor om verket var inte lätt, men de höll god min i elakt spel hela tiden. Roligare hade varit om fansen faktiskt i förväg hade tagit reda på vilka verk som de var inblandade i, och på vilket sätt. Det dråpligaste ögonblicket var då en ung man frågade om en EVA-manga som Sadamoto inte hade tecknat, vilket varken Yamaga eller Sadamoto själv hade hört talas om. Någon annan i publiken flikade in titeln. De kom fram till att det var ett dôjinshi. Vilket slags dôjinshi det var tror jag att jag själv kan lista ut. Sadamoto verkade inte helt förtjust i dôjinshitecknare, medan Yamaga faktiskt tyckte att fansubbar var en bra grej, även om han inte vågade säga sånt högt.
Sovsalarna lyste alltså med sin frånvaro, vilket jag inte hade sett någonstans på hemsidan. Jag tog in på hotellet i Valby. I vanliga fall skulle jag aldrig betala tusen kronor för ett sånt rum, men en kombination av nöd och lättja gjorde att jag kände mig tvungen, även om jag på kvällen fick så tråkigt att jag nog hellre hade åkt hem än övernattat. Det är inte längre roligt att gå på konvent, om man själv är tio eller femton år äldre än den genomsnittliga besökaren.
Åsynen av alla dessa ungdomar, berusade bara på ren samvaro i kombination med tonåringars förmåga att göra det mesta av tråkigheten, fick mig bara att tappa hoppet på otakusläktet. Gammelotakun Yamaga ingav viss inspiration, men det spolierades till stor del av den okunniga och tölpiga publiken. Jag höll mig för att ställa några frågor. Så gör jag ofta när jag är omgiven av jönsar, för att åtminstone slippa bli sammanblandad med dem. Vad som fick mig på bättre humör var att se Otaku no video igen, direkt efter Genshiken. Men helt typiskt var vi ungefär tre personer i publiken, för de unga manganördarna var mer intresserade av annat än att glo på gammal animé om manganördar.
Filmvisningarna var, som de alltid varit på J-popcon, en sorg. Allt som visades var dvd:er på redan välkända serier. Den enda egentliga ljuspunkten utgjordes av den Gainaxkavalkad man satt ihop med anledningen av de prominenta gästerna från Japan. Men bortsett från alla fina Gainaxrullar som var och en har sett åtskilliga gånger fanns det ingenting som stod ut på schemat – faktum är att det var betydligt sämre än förra året. Jag slank in och tittade ett tag på Ergo proxy, en riktigt blek cyberpunkserie. För varje element i serien som ens hade en tillstymmelse vett i sig fanns minst en klyscha och en sentimental detalj som enbart tjänade till att hålla kvar den uttråkade tittaren. Grundhistorien hade inget eget att komma med, så man fick gödsla med små gimmickar för att allt inte skulle bli lika grått och trist som bakgrunderna i serien. Om man nu inte råkar heta Masamune Shirow ska man nog hellre satsa på fotbollsserier än cyberpunk. Eller åtminstone måste man försöka nå upp till en pseudofilosofisk nivå, vilket författarna till Ergo proxi inte har gjort. Förmodligen är den gjord av Gonzo.
Lika meningslös var Yomiuriproducenten Suwas senaste verk – Kekkaishi. Serien kommer säkert att gå bra, den går ju i primetime. Förmodligen blir den också stor i Danmark vad det lider, så på J-popcon 2008 eller 2009 kommer vi säkert att få se killar och tjejer i hakama som skriker "Urusai!" och ritar fyrkanter i luften. Det är sådant som går hem i hela världen, massproducerade serier om en stökig tonårskille som har lika mycket vett som en hundvalp och en typisk tonårstjej som ska föreställa den vuxnare av de två. Rör om i konceptet så har du en hit, helt oförtjänt. Och du behöver inte hitta på det själv, det är bara att köpa en rättighet från Shonen Sunday.
Märkligt nog frodas bland nordisk japanintresserad ungdom bara de skummaste avarterna av otakukultur. Det är gothloli för hela slanten, alla ska ha diadem med kattöron och på konventet gick massor av folk runt med kramdjur. Ända sedan de första gångerna har danskor gått runt med konstiga dockor som de byter kläder och fixar håret på, och jag misstänker att anhängarna till denna subkultur till nästan hundra procent också lyssnar på j-rock. Lyckligtvis slipper man åtminstone amatörmässiga danska j-rockband, än så länge. Men dockbärarna är inte de enda – det var gott om killar och tjejer som dagar i sträck bar runt på Pokemon och Chocobo och annat i plysch. Varför ser man ingen bygga plastmodeller? Var är killen som med skalpellexpertis klär av en färdiggjuten modellfigur?
Till sist återstod bara att titta på film. Lyckligtvis gick Gunbuster i en av biograferna. Det är en fantastisk film, som jag inte har sett sen någon gång kring sekelskiftet, i Huddinge. Den är lika bra som den var då, och att nu faktiskt ha sett Ace o nerae tillför en extra dimension. Det är ofta som vi glömmer, att Gainax fram till Evangelion, eller fram till Karekano, eller för vissa fram till FLCL, var studion som aldrig kunde göra fel. Alla deras produktioner blev så helgjutna. Efter så många år med post-EVA-Gainax är det så lätt att glömma att de en gång inte alls var en ojämn studio, en blind höna som hittar ett korn bland alla maid-serier. Ofta glöms det bort att de var stora redan före Evangelion. Och genomgående bra. Vem kan komma på en dålig animé från Gainax före EVA?
Dock blir jag lite förstämd av Gunbuster, den är så djup, ett så komplett verk. Den är min Evangelion. Efter att den tagit slut lämnade jag det syrefattiga rummet och gick till hotellet. Klockan var tolv på natten och jag skulle inte ha klarat av Gunbuster 2 också. När jag kom till mitt rum såg jag att jag fått ett rökfritt rum. Danskjävlar! Men jag ringde ned till nattportieren och han sa att jag kunde komma och hämta ett askfat till rummet om jag bara skulle röka några cigg. Så vissa saker förändras inte. Sen satt jag på hotellrummet och tittade på teve, rökte och drack julebryg, och ångrade mitt besök på ett andefattigt danskt konvent.
